»Jag fattade direkt att jag blev kastad under bussen«

Vad som är jobbigast? Att sparka någon eller själv få sparken?

Andrea Möllerberg upprepar frågan högt och svarar sedan utan betänketid:

»Att sparka någon. Då vet jag ju att jag utsätter en människa, oavsett anledning, för någonting väldigt jobbigt. Klart att det också är jobbigt att själv få sparken, men har man höga positioner är det bara att tugga i sig.«

Hon har en lång karriär som ledare och chef bakom sig men blev egentligen allmänt känd först när hon i januari 2025 fick ett samtal från Fredrik Reinfeldt, dåvarande ordförande i Svenska Fotbollförbundet. Han berättade att en enig styrelse saknade förtroende för henne som generalsekreterare så…

…tack och god natt och sparken.

När vi träffas några månader senare i huset hemma i Upplands Väsby säger hon:

»Självklart var jag besviken. Jag hade uppdraget i 15 månader och hela tiden fanns kritik. Jag hade fått uppdraget för att förändra men en del ansåg att jag gick fram för hårt, en del att jag var osympatisk och, äh, det är som det är. Det fanns, och finns, en massa falanger i den typen av organisation och många som är beredda att gå över lik. Jag fattade direkt att jag blev kastad under bussen.«

Så när Fredrik Reinfeldt en månad efter hennes avsked inte föreslogs för omval av valberedningen firade förstås Andrea Möllerberg med champagne och…

»Nej, nej, nej«, säger hon, »jag är inte det minsta arg på Reinfeldt. Han var oerhört professionell, transparent och lojal mot mig. Enligt min uppfattning var det inte han som kastade mig under bussen. Det var styrelsen. Ingen i hans styrelse hade röstat på honom. Jag ska inte säga att de jobbade emot honom men de jobbade f-n inte med honom.«

När beskedet kom var det inte helt överraskande.

»Jag är väldigt krass. Jag visste att styrelsen skulle ha ett möte en söndag. När Reinfeldt ringde mig på kvällen hade jag redan anat vad han skulle säga så jag sov ändå bra den natten. När beslutet blev offentligt började det brinna i telefonen. Mycket media, förstås. Jag bestämde mig för att inte gömma mig, gav intervjuer och stod rakryggad. Jag fick dessutom många fina meddelanden och kände verkligen att jag inte hade varit ensam under de femton månaderna.«

Hon fick gå med lön i 12 månader.

Att våga ta plats

Hur blir man så krass, som hon säger, eller hårdhudad som andra säger?

Andrea Möllerberg funderar en stund och kommer fram till att först uppväxten och sedan hennes karriär som elitsimmare ( SM-guld på 800 meter 1991 ) förklarar mycket.

Så vi backar till 1970-talet.

Andrea, äldst av två syskon, växte upp i lilla Fröstorp med bara några gårdar nära Tvärskog med 400 invånare två mil söder om områdets metropol Kalmar.

Mamma Birgitta jobbade på bank och pappa Bosse var i byggbranschen.

»Pappa var otroligt duktig på att ta med mig överallt. Jag hade en hammare i handen tidigt, fick praktik på olika byggställen och kom tidigt med i en mansdominerad värld«, minns Andrea.

Hon ser nu, med facit i hand, att det formade henne.

»Det var en ganska tuff miljö och det lärde mig, eller snarare präglade mig, att våga ta plats, stå upp för saker, vara modig. Precis som pappa. Jag var helt enkelt Bosses dotter.«

Hon visade sig dessutom ha talang för simning.

»Jag blev snabbt duktig, och när man blir duktig på något faller man in i det och liksom bara fortsätter. Man funderar kanske inte så mycket på om det är det man vill eller inte. Under mellanstadiet och högstadiet var jag nog simmartjejen. Framgångarna innebar att jag reste mycket på tävlingar både i Sverige och utomlands. Jag var, till exempel, bara 13 år när jag reste själv till Holland med ungdomslandslaget.«

»Simningen är individuell och du fostras till att ta eget ansvar. Jag kom in på simgymnasium i Hallsberg. Där ställde jag klockan på 05.10 och åt råa fiberhavregryn med mjölk och banan för att vara i bassängen för dagens första pass 05.30. Varje morgon. Sedan skola hela dagen innan det var dags för eftermiddagspasset. Det innebar att man måste vara strukturerad och disciplinerad.«

Nu, i huset i Upplands Väsby, ser hon att simningen säkert stärkte en personlighet hon hade och dessutom kryddade den med lusten att tävla.

Men var det roligt?

Hon tvekar lite innan hon svarar:

»Klart att mycket var roligt men när jag slutade, knappt tjugo år ung, var jag enormt trött på simningen. Det fanns en avsky under lång tid innan jag hittade ett neutralt läge. Jag har inte den där kärleken till simningen som jag hör att många andra har.«

Sökte till lumpen

Tävlingsinstinkten bär hon med sig.

Efter gymnasiet hade hon ingen lust att plugga. Grabbarna skulle göra lumpen, hm, varför inte? Tjej i lumpen var ovanligt då men hon mönstrade som alla andra och fick ett telefonsamtal från KA 1 i Vaxholm som uppmuntrade henne att söka till amfibiebataljonen.

Hon skrattar högt och berättar:

»Det krävdes bra resultat, ingen tjej hade gjort det, klart jag skulle göra det! Jag och en tjej till blev antagna, hon slutade efter någon vecka, jag fullföljde hela utbildningen. För mig var det en tävling. Jag bodde i samma logement som killarna, samma duschar och så vidare. Det fanns absolut vissa befäl som inte ville att jag skulle lyckas, men grabbarna i plutonen var måna om mig. Jag var verkligen inte bäst, men inte sämst heller.«

Samma visa upprepades några år senare.

»Jag såg en dag att Stockholms brandförsvar sökte kvinnor och skulle ta fram könsneutrala tester. För mig blev det en trigger ungefär som lumpen. Det krävdes bra resultat, ingen tjej hade gjort det, klart jag skulle göra det!«

Runt 400 sökte, åtta kom in, Andrea var en av dem.

»Egentligen ville jag väl inte bli brandman, men jag fick en utbildning och jobbade på Katarina brandstation på Södermalm i Stockholm ett år. För mig var det, igen, mer som en tävling.«

Karriären rullade på från telefonbranschen till ett mjukvarubolag »där jag var den första de anställde som inte var civilingenjör, och när jag slutade, helt ärligt, förstod jag fortfarande inte riktigt vad det var jag sålde, haha«. Hon headhuntades som COO till ett litet men växande försäkringsbolag och pendlade Norden runt varje vecka. Hon hoppade på en tjänst som försäljningschef på ett finansbolag.

Och så vidare. Chefsjobb på chefsjobb. 

Medan tre barn kom.

Hon engagerade sig genom barnens idrott i Bollstanäs SK, blev snart ordförande och drev igenom att dam- och herrsektionen slogs samman. 

Det brukar sägas att om man vill ha något gjort så ska man fråga den som har mycket att göra. Möjligen var det därför partiet Väsbys Bästa, utan politisk färg, bad henne engagera sig i kommunpolitiken. Lite motvilligt sa hon ja, fick massor av personröster och blev efter valet 2018 kultur- och fritidsnämndens ordförande.

I den vevan gjorde hon också en satsning på triathlon och genomförde sju Ironman ( 3,8 kilometer simning, 18 mil cykling och som avslutning ett maraton, 42 kilometer ) varav VM på Hawaii 2022 var ett – och som avslutning på satsningen vann hon Ironman i Kalmar 2023.

Puh!

»Det låter paradoxalt men för mig har den fysiska satsningen hjälpt mig med fokus, struktur och återhämtning för att tåla de jobb jag haft«, säger hon.

Stockholms Fotbollförbund såg styrkan hos henne och tog in henne som kanslichef och det ledde alltså till att hon efter några år blev Svenska Fotbollförbundets första kvinnliga generalsekreterare tills hon fick sparken den där kvällen i januari 2025 när Fredrik Reinfeldt ringde och meddelade det.

Länken till HR

Det hon själv ser som en röd tråd i karriären är att hon anställs för att förändra saker.

»Det drivs jag av. Då måste man vara human men också krass och tydlig. Det kan låta hårt, men det blir inte bättre om man lindar in saker och använder ›kanske‹, ›lite‹ och sådana ord. Jag tror inte på att skrapa av plåstret, ibland måste det gå fort«, säger hon.

Hon har lärt sig behovet av bra medarbetare.

Inte minst inom HR.

»HR är en superviktig avdelning i förändringsarbete. De är ofta länken mellan medarbetare och mig som högsta chef. De kan hjälpa till med humankapital, relationer, möten, dialogen med fackliga ombud, arbetsmiljöombud och så vidare. Men man ska vara tydlig med att HR jobbar på uppdrag av arbetsgivaren.«

Alla tester hon själv gjort i olika rekryteringssammanhang visar en gemensam sak.

»Jag tittar sex eller tio månader framåt. Jag är redan så långt framme att jag ibland glömmer att andra inte har hunnit processa detta. Jag kan ha tänkt på något i månader men det är kanske första gången en enskild medarbetare hör det.«

Det är ett personligt »utvecklingsområde« som hon kallar det.

»Jag är inte bra på att gå runt och fråga hur folk mår. Jag tycker till exempel i mejl att det är onödigt att skriva ›hej, hur mår du, hoppas helgen var bra‹. Jag vill till saken direkt. Men jag har förstått att många inte tycker det så jag försöker tänka på det.«

Så vad gör hon då nu, med lön från Fotbollförbundet, men ledig tid?

»Jag har rest en del och lagt mer tid på politiken, nu är jag även ordförande i teknik- och fastighetsutskottet och så har jag fixat med…«

Telefonen ringer. Hon trycker bort samtalet.

»…förlåt, det var Jonas Eriksson, fotbollsdomaren, jag hjälper honom med affärsutveckling i en privat fotbollshall som han är delägare i. Var var jag? Jo, jag har fixat med huset en hel del. Rivit en vägg, tagit tag i putsen på fasaden, renoverat fönster och lite annat. Om jag gör det själv? Självklart.«

Hon är ju ändå Bosses dotter.

Text: Ola Liljedahl
Foto: Karl Nordlund