Kraften i att höras

Det var som att allt jag hade på tungan kändes fel att säga på spån­mötet. Som om jag inte riktigt hade mandat till att göra ett inlägg. Inte för att mina idéer på något sätt skulle kunna landa galet. Men medan några få, oftast de två, tre män som brukar driva samtalen framåt, med raka ryggar slängde ut sina förslag tog jag det säkra före det osäkra – att förbli tyst.

Hur kommer det sig att det ofta är så? Att vissa gör sig hörda – eller blir hörda – på en arbetsplats medan andra jobbar på i det tysta? Kan det bara förklaras med blyghet, själv­förtroende eller olika personlighets­typer, eller finns det en vidare ­aspekt? 

Enligt Fanny Widman, som har skrivit boken Det är nog nu, är det oundvikligt att svara på den frågan utan att se till samhällets kulturella normer. Normer som gör att vi intar olika roller till varandra.

»Strukturer har funnits sedan länge och ligger till grund för hur vi agerar, och inte agerar. Vi uppfostrar flickor till att inte ta för sig, inte klättra i träd och göra illa sig eller ha sönder sina kläder. Därför får kvinnor som tar plats ofta kritik för det, för att det är inget de förväntas göra«, förklarar hon.

Deborah Tannen, professor i sociolingvistik, har liknande tankegångar i en artikel i det amerikanska ­managementmagasinet Harvard Business Review. Hon menar att pojkar och flickor redan vid tidig ålder får reda på hur de ska agera mot varandra i grupp.

»Från barndomen lär sig de flesta flickor att om de låter för självsäkra kommer de att bli impopulära hos sina kamrater… En tjejgrupp förgör en tjej om hon uppmärksammar sin egen överlägsenhet. De kritiserar henne genom att säga att hon tror att hon är någon.«

»Vi anpassar oss efter normer och förväntar oss att människor ska bete sig på ett visst sätt bara på grund av det kön vi har.«

Pojkar med högre status i sin grupp förväntas däremot att framhålla den, enligt Deborah Tannen, som menar att pojkar i allmänhet inte skulle anklaga varandra för att vara för auktoritära.

Normerna och kulturen vi vuxit upp i kan alltså verka för eller emot oss. Ofta är det helt omedvetet, vilket bland annat en norsk studie gjord av Markedshøyskolen och Tankesmedjan Agenda visade. I experimentet, som utfördes på drygt 100 norska studenter 2015, berättade man om en framgångsrik person. Den ena klasshalvan fick höra att karriäristen hette Hanna, medan till den andra halvan sa man att personen hette Hans. Den grupp som hörde om Hanna tyckte att hon var för bossig och att hon var en dålig förebild. Gruppen som fick höra om Hans beskrev honom som en föredömlig chef man vill ha som mentor men också vill ta en öl med.

»Så kvinnor kan vara rätt ut­ifrån bilden av vad det är att vara ledare, men fel för att de inte är tillräckligt mycket kvinna. Därför kan det slå fel om en kvinna tar för sig för mycket«, konstaterar Fanny Widman, som berättar att det finns studier som visar att en kvinna som pratar mer än 25 procent av tiden i ett rum anses vara för mycket.

»Normerna är något vi alltid behövt och behöver förhålla oss till. Vi alla anpassar oss efter dem och förväntar oss att människor ska bete sig på ett visst sätt bara på grund av det kön vi har.«

Det räcker inte att bara anställa ­jämställt för att tro att alla ska bli hörda på en arbetsplats, menar ­copywritern Caroline, som efter några år i reklambranschen valt att lämna den: 

»Som student fick jag höra att reklambyråerna skriker efter kvinnliga kreatörer. Och det är sant! Det är inga problem att få jobb som kvinna i reklambranschen i dag, som tidigare varit så mansdominerad. Men sedan tar det stopp. När man väl kommer in får man inte chansen, kvinnor får ofta göra struntsaker i det fördolda. I stället är det de högljudda männen som får de stora uppdragen. Tyvärr tror jag inte just reklambranschen är unik i detta.«

Fanny Widman pekar på de kulturella mönstren i oss som en anledning till varför vissa ledare inte vågar lyfta fram dem som vanligtvis inte hörs. 

»Vi gillar att umgås med dem som är som oss själva. Därför ­väljer män ofta män till beslutsfattande positioner, vilket har gjort det svårt för kvinnor att komma fram. Vi alla förhåller oss och beter oss på det sätt som makten gynnar. Är det alltid män som sitter på makten är det dem vi anpassar oss efter.«

Men det behöver naturligtvis inte bara ha med kön att göra varför vissa hörs och andra inte. Såväl dålig självkänsla som personlighetstyp och händelser i uppväxten kan också ligga till grund varför man inte känner att man har rätt att ta för sig, ­menar Nina Jansdotter, beteende­vetare och karriärcoach.

»Om man har växt upp med en väldigt dominant pappa och senare i livet möter en chef eller kollega med liknande dominans är det lätt att hamna i lilla flicka-syndromet.«

Det kan också ha att göra med hur man blivit bemött. 

»Har man fått repressalier på grund av att man haft en avvikande åsikt och inte hållit med alla andra, då är det inte konstigt att man drar sig för att uttrycka sig högt.«

Så hur ska man göra, om man är den där personen som inte hörs så mycket, eller om man är chef och tenderar att lyssna på de där karismatiska personerna? Här vilar ett stort ansvar på ledaren.

»En del vill ha en passning för att komma in på spelplanen – de kliver inte fram själva. Den som är ledare behöver därför se sig själv som dirigent«, säger Nina Jansdotter.

Men det gäller att chefen inte bara följer de toner som ljuder högst och vackrast. För det är lätt att omedvetet släppa fram människor som har lätt för att prata, att premiera dem som är trevligast vid kaffemaskinen. 

»Men ledarens ansvar är att inkludera alla. Det kan faktiskt i slutändan vara avgörande för de resultat företaget vill åstadkomma«, säger Fanny Widman.

I grund och botten handlar det om att skapa tillit. 

»Som chef är det därför viktigt att visa sin sårbarhet, inte minst för att få med människor i samtalet. Att vara personlig som ledare är ett effektivt sätt för att skapa förtroende.«

»Snabbt lärde jag mig att det handlar inte om att jag som kvinna ska lära mig navigera utan vi måste börja ifrågasätta varför tanken ens finns – vad är det jag anpassar mig efter.«

Är du en person som lätt sluter dig är det också viktigt att vara medveten om att det inte är dig det är fel på. Däremot är det en fördel att försöka träna på att sätta gränser och att våga ta för sig. Nina Jansdotter tipsar om ett enkelt knep att starta med:

»Kommer du in i ett rum där du misstänker att du inte kommer att få din röst hörd – säg någonting snabbt i början av mötet. Det kan vara något så enkelt som: ›Kan jag få låna en penna?‹ Då har du brutit mönstret. Sitter du för länge och blivit ›den tysta‹, kan det vara svårare att komma ur rollen.«

Det är dock aldrig försent att göra något åt den där diffusa, jobbiga känslan som kan infinna sig när man känt sig bakbunden eller ångrar att man inte agerat under ett möte. 

»Man kan behöva reflektera själv hemma efteråt över vad som hände. Sedan tycker jag att man ska försöka prata med personen i fråga eller chefen och berätta om sina upplevelser. Att göra det har flera effekter – dels får du träna på att stå upp för dig själv, dels uppmärksammar du ­problemet på ett icke konfrontativt sätt«, säger Fanny Widman. 

Nina Jansdotter berättar att hon själv har personlig erfarenhet av att inte kunna göra sig hörd.

»Männen har naturligt mer pondus i sin röst. Jag blev därför tränad i min retorik att sänka rösten för att kunna inta mer pondus.«

Även Fanny Widman har försökt att hitta sätt för att navigera i sitt tidigare jobb som it-säljare. 

»Jag började anpassa mig efter en norm och bli mer ›business‹ för att ingen tog mig på allvar. Jag blev även uppmuntrad till att tona ner mig själv. Men det blev helt fel, jag förlorade energi och min styrka i att kunna knyta relationer.«

Fanny Widman startade därför podcasten Fannys förebilder, för att kunna intervjua kvinnor som lyckats med det där – att göra sig hörda i näringslivet. 

»Ganska snabbt lärde jag mig att det inte handlar om att jag som kvinna ska lära mig att navigera utan att vi måste börja ifrågasätta varför tanken ens finns – vad är det jag ­anpassar mig efter?«

Även om normerna och strukturerna ännu är märkbara och jag säkert kommer uppleva fler möten då jag drar mig för att göra min röst hörd, finns förändringen i sikte.  

»De nya generationerna som kliver in på arbetsmarknaden nu är väl medvetna om de här sakerna. De har krav på sina ledare att alla ska känna sig inkluderade – som arbetsgivare kommer man inte hålla om man inte lyssnar på det«, avslutar Fanny ­Widman. 

Text: Elin Liljero Eriksson
Illustration: Valero Doval