Det har gått fyra år nu sedan Carl Farberger, då vd för Ica Försäkring satt i ett svalt rum på Icas huvudkontor och sade orden han i ett år förberett sig för att säga: »i morgon kommer jag börja leva som kvinna.«
»Jag hade haft så många sömnlösa nätter inför den där dagen. Med mössan i hand skulle jag göra något som ingen tidigare hade gjort på min nivå i näringslivet i Sverige, inte ens i Europa vad jag vet. Hela min karriär var satt på spel.«
Caroline Farberger sluter händerna om sin svarta kopp kaffe på kaféet vi mötts upp på. Klockan är en bit efter åtta, men Caroline har varit uppe sedan 05.30. Ägnat en timme åt att läsa nyheter, skanna av sociala medier och mejlkorgar, för att sedan göra frukost till de tre barnen, välja outfit och sminka sig. Det sistnämnda tillkom i rutinen efter att hon levt 50 år utan det.
»Hela mitt liv hade jag sett till att leva efter normerna«, fortsätter hon och för en hårslinga bakom örat. »Jag har varit totalt upptagen av att bete mig så normativt som möjligt, för att jag trodde att det var karriärfrämjande, och så har det tyvärr också varit.«
Redan under uppväxten i Uddevalla fick hon smaka på hur normerna satte riktlinjen. Äldst av tre syskon och med akademikerföräldrar växte hon upp i en övre medelklassfamilj.
»Att ha akademiska ambitioner var en självklarhet för mig och mina syskon. Framför allt kom mamma från en släkt där det var viktigt att man var någon. Skickade vi brev till mormor och morfar skulle man alltid skriva titeln före namnet – rektor och fru Arnold Möller. Jag lärde mig att en titel var viktigt och att det var mannen som skulle ha den – den avgjorde familjens rang i samhället. Jag förstod därmed att det fanns en given väg för mig att gå: jag skulle göra karriär, gifta mig, bilda familj och ›bli någon‹.«
»Som publik person i näringslivet förstod jag att den offentliga transitionen behövde ske från en dag till en annan.«
Men vad händer man om man upplever att man inte tillhör normen för att gå den livsvägen? Svaret skrämde henne, eftersom hon drabbats av känslan att vara annorlunda redan som åttaåring – då hon upptäckte att hon blev avundsjuk när hon såg kvinnor i klänningar. Upplevelsen blev ett mentalt skavsår som hon skulle göra allt för att täppa igen. Att fantisera om ett kvinnligt uttryck ingick inte i livet som man.
»Jag skämdes jättemycket för de tankarna. Sade dem inte till någon. Att vara inkluderad och finnas med i sammanhang var viktigare än att undersöka mig själv. Så jag bet ihop och hoppades att de skulle försvinna genom att göra allt som var normativt bekräftande. Att dubbelstudera efter gymnasiet var en sådan sak.«
I Göteborg fanns det knappt en handfull som studerade både till civilekonom och civilingenjör samtidigt, Caroline var en av dem. Efter examen på Chalmers tog hon sikte på McKinsey – det attraktiva konsultföretaget, omtalat för sitt höga arbetstempo.
»Jag ville hitta ett smalt nålsöga där jag kunde fortsätta att köra i omkörningsfilen. Jag hade ju pluggat i 80 timmar i veckan, nu ville jag jobba i samma takt.«
Anställningen innebar inte bara en flytt till Stockholm utan också ett inträde till finansvärlden.
»Det var en väldigt strikt hierarki. Christer Gardell, som då var partner för bank och försäkring på McKinsey, blev min förebild och läromästare i hur man skulle klä sig, vilken attityd och jargong man skulle ha. Jag absorberade allt som en tvättsvamp. Det fanns inte en millimeters utrymme för något slags individualism.«
Grå kostym, vit skjorta, bakåtkammat hår och arbetsdagar som tidigast slutade klockan tio på kvällarna – hon bockade av allt. Även i det privata.
»När jag började närma mig den genomsnittliga åldern för att gifta sig såg jag det som något jag bara behövde göra. Så jag gifte mig med en kvinna på ekonomiavdelningen, även om det i efterhand kan kännas att det gick lite väl fort.«
Äktenskapet sprack efter fem år, och Caroline Farberger var mycket upptagen av sin karriär. Hon hade nämligen tagit sikte på chefsroller.
»Jag var inspirerad av pappa som hade varit högt uppsatt linjechef och ville också bli det. Därför sökte jag mig till Trygg-Hansa Försäkring.«
Några år senare hade Caroline Farberger hunnit bli medlem av koncernledningen på försäkringsbolaget och gift sig med Ylva som arbetade som systemutvecklare. Efter tre misslyckade IVF-försök fick de äntligen barn, tvillingar. När frågan om föräldraledighet blev aktuell såg sig Caroline Farberger omkring bland sina kolleger.
»Ingen på min nivå hade varit föräldraledig, i synnerhet inte någon man. Jag blev genuint rädd för vilken signal det skulle sända om min villighet att göra karriär, om jag ens skulle ställa frågan. I dag skäms jag för att säga att jag blev jag lättad när min fru sade att hon kunde ta hela ansvaret.«
»Som vit man har man privilegiet att bara vara, medan många kvinnor känner att de behöver anpassa sig.«
När Ylva återgick till arbetet blev det dock svårt för henne att upprätthålla kontinuiteten, vabdagarna för tvillingarna kom på löpande band.
»I samma veva hade jag klättrat så högt i min karriär att vi insåg att jag kunde försörja oss alla. Och på den vägen är det. Tvillingarna fyller 17 nu och jag är fortfarande ensam familjeförsörjare.«
År 2016 rekryterades Caroline Farberger till Ica Försäkring, som då var i sin linda. Sex år senare hade hon lyckats få bolaget att gå från 0 till 800 miljoner i omsättning. Men bara kort efter att hon tillträtt tjänsten började Ylva notera en del tecken hos sin make: han hade börjat plocka ögonbrynen, raka benen.
»När hon ställde frågan till mig andra gången, om jag egentligen var kvinna, insåg jag att hon kastade ut en livlina. Jag valde att ta den och sade att jag behövde undersöka det. Det kanske inte var svaret hon önskade, men hon insåg klokt nog att jag behövde vara den jag var.«
I smyg testade Caroline Farberger kvinnliga uttryck för att se hur det påverkade henne.
»När jag insåg att det här är ju den jag är fanns bara en väg att gå. Och som publik person i näringslivet förstod jag att den offentliga transitionen behövde ske från en dag till en annan.«
Under ett år förberedde hon sig, dels medicinskt, dels för att lugnt och metodiskt få med familj och vänner på resan. Hon möttes av både kärlek och förståelse. Det stora orosmomentet var hur det skulle mottas professionellt. Att fallhöjden var gigantisk var hon väl medveten om, när hon den där sena eftermiddagen 2018 satt mitt emot sin chef.
»Första intrycket är så viktigt. Det spelar ingen roll vilka HR-policyer du har i ett bolag, det är hur chefen reagerar i stunden som är avgörande«, säger hon och fortsätter:
»Men det blev så bra som jag bara drömt om. Hon sade att hon inte hade mycket kunskap om detta, men att hon skulle göra allt för att det skulle bli riktigt bra.«
I dag sitter Caroline på en unik erfarenhet – att ha levt både som man och kvinna i näringslivet.
»Som vit man har man privilegiet att bara vara, medan många kvinnor känner att de behöver anpassa sig för att bli tagna för sin kompetens eller ens ha möjlighet att göra karriär. Det är som att ständigt spela på bortaplan, en ganska liten andel kvinnor orkar med det i längden. Själv vet jag inte om jag hade betalat priset om jag hade levt som kvinna hela mitt yrkesliv.«
»Vi måste skapa en gemensam hemmaplan där alla är med på sina villkor.«
Att prata om inkludering kan vara lätt som chef, att skapa förändring är desto svårare. Hon själv såg inte strukturerna när hon som man levde i dem.
»Efter mitt sommarprat 2019 fick jag ett sms från en tidigare underställd chef: ›Jag vill bara berätta att den ledningsgrupp som jag satt med i och som du var chef över var en av de manligaste jag varit med om och där det varit som svårast för mig som kvinna att komma in.‹ Jag blev helt perplex!« säger hon och tillägger:
»Även om jag hade en jämställd ledningsgrupp utåt sett, tillät jag inte personer som var särskilt annorlunda än jag göra intryck på mig.«
I dag är Caroline Farberger arbetande ordförande för riskkapitalbolaget Wellstreet och brinner för att öppna ögonen på ledare, få dem att inse vikten av inkluderande ledningsgrupper. Något hon nu tilldelas Kerstin Hesselgren-priset för.
»Vi måste skapa en gemensam hemmaplan där alla är med på sina villkor. Där sådana som jag kan ha en storblommig klänning på en styrelsepresentation utan att bli bedömd för utseendet först utan för min kompetens. Tack vare min bakgrund och erfarenhet märker jag att det budskapet sjunker in på ett annat sätt hos män. Det vill jag utnyttja. För normer förändras i toppen av en organisation, och då behöver vi förebilder.«
Vad är fördelen med en inkluderande ledningsgrupp?
»Förutom att det är etiskt korrekt och leder till högre engagemang och arbetsglädje upplever jag att man fattar mer välgrundade beslut när man på allvar tar till vara på all kompetens i teamet. Flera undersökningar visar att det finns ett samband mellan inkluderande kultur och finansiellt resultat. Så det är också en affärsfråga och en konkurrensfaktor i svenskt näringsliv.«
Hon blickar ut över Humlegårdsgatan där jäktade kostymklädda män promenerar förbi.
»Därför är min drivkraft inte längre att nå nästa mål i vd-racet, även om jag nog alltid kommer vilja ha inflytelserika positioner i näringslivet. Det är att skapa ett avtryck. Jag vill att världen ska se annorlunda ut för att jag har gått igenom den.«
Text: Elin Liljero Eriksson
Foto: Karl Nordlund