Sist jag intresserat mig för modebranschen var när jag skrev ett blogg-inlägg om ett modeföretag som bad mig om hjälp att få fler manliga kunder. Jag rekommenderade dem att applicera samma princip som till sina kvinnliga kunder. Använd pojkar i 12-årsåldern som modeller, gärna med ätstörningar och självskadebeteenden så att de får den där härliga modekänslan som män tycker om att vila blicken på. Inlägget delades av tusentals män-niskor och hade runt 100 000 läsare inom ett par dagar, där de flesta gladde sig över att jag satte modebranschen på plats. När TV4 bad mig att komma till Nyhetsmorgon och kommentera saken hade inte ens de begripit att hela texten var fiktion. Kläder och mode påverkar och berör. För de flesta på ett positivt sätt men för några på ett negativt sätt med bisarra skönhetsideal.
Att kläder också handlar om makt och påverkan är något som historien visar oss. Burka eller niqab är ett exempel på hur män använder kläder som ett maktinstrument över kvinnor. I totalitära regimer har det alltid funnits en stark passion till uniformer som förhärligar soldaten och krigsmakten. Att uniformen utplånar individen till förmån för ett anonymt kollektiv, underlättar definitivt om man vill få soldater att begå fruktansvärda handlingar mot fienden. Den emotionella och symboliska laddningen i till exempel Mussolinis svarta skjortor och fa-scismens strama uniformer lever i högsta grad än i dag. Något Prins Harry i England fick uppleva när han 20 år gammal gick på maskerad iförd nazistuniform. Att Hugo Boss var hovleverantör av uniformer till Hitlers tredje rike, är heller inte något de vill skylta med numera.
I dag kan vi se knytblusupproret till stöd för Sara Danius som en sorts medial maktdemonstration, där just ett plagg får bli symbolen för upproret. Det mest klassiska exemplet på det är annars fransyskorna som bar en speciell huvudbonad för att visa sitt motstånd under ockupationen. När vår egen kulturminister går på Nobelmiddagen i en spektakulär klänning i papper, handlar det säkert delvis om att exponera svensk design, men lika mycket om att ta plats och synas som en politiker av sin tid. I vår bilddrivna värld, där alla kollar bilder på personer i sociala medier innan möten, har det visuella blivit centralt. Och ibland är det inte de stora gesterna som gör störst intryck. PG Gyllenhammar gjorde sig till exempel känd för att ha två klockor på sig när han var i näringslivets topp, Londontid på den ena, New York på den andra. I dag är det inte ovanligt att företagsledare och politiker har stylister som med fingertoppskänsla hjälper till att förmedla önskade associationer med hjälp av kläder. Det är dock oklart om Alexander Bard fått rådet att bära kortbyxor jämt, men få andra män som vill behålla jobbet skulle komma undan med det klädrådet.
När konstnären Linnéa Sjöberg bestämde sig för att förvandla sig till en karriärkvinna i ett konstprojekt, då var kläderna hennes viktigaste redskap. Hon menade att hennes yttre gradvis förvandlade henne till den fiktiva karriärkvinnan. Kanske inte helt olikt det som många skådespelare menar – att de kommer in i roller först när smink och kläder är på plats. Det här är nog något de flesta upplevt, hur nya plagg kan påverka oss positivt i allt ifrån hållning, självförtroende till humör. Samtidigt så är det slående hur de flesta av oss klär oss likadant, inte minst i yrkeslivet. Psykologen Emily Lovegrove menar att det är en ren överlevnadsinstinkt, ett sätt att passa in i flocken. Vi själva ser oss som sofistikerade och högtstående, men ur ett klädperspektiv är vi fortfarande på grottmänniskonivå och gör allt för att inte sticka ut och riskera att hamna utanför.
I Danmark upplevde chefredaktören på Jyllands-Posten det omvända, att personalens klädstil hade börjat bli ett problem. Han skrev därför ett mejl till alla anställda och påminde dem om att de är på en arbetsplats, inte en campingplats, och vädjade till deras förnuft.
I motsats riktning gick Mary Barra efter att hon tagit över som vd på GM, då hon skrotade det 10-sidiga dokumentet om företagets klädkod och ersatte det med några ord: »Klä dig lämpligt.«
I boken Blink skrev Malcolm Gladwell att vi bildar oss en uppfattning om personer på cirka 2 sekunder. En helt undermedveten process med ett minimum av information. Att kläderna spelar en viktig roll i den ögonblicksbedömningen behöver man inte vara professor för att begripa. Men för säkerhets skull tar jag kontakt med just en professor. Philip Warkander på Lunds universitet är världens första professor i modevetenskap. Han säger att kläder är centrala i iscensättningen av det egna jaget, samtidigt som han menar att det är en illusion att vi klär oss efter egen fri vilja. Vi följer de normer som finns i vår kultur och det är därför män, kvinnor och barn har sina egna sätt att klä sig. Kläder skapar å ena sidan skillnad mellan olika kategorier av människor, men understryker också att vi inte bara är individer utan också en del av ett större kollektiv. Jag frågar då om inte modeindustrin helst vill odla myten om att kläder förvandlar oss till bättre versioner av oss själva och därmed driva på shoppingen. Philip menar att branschen förstås vill sälja, men att det inte är samma sak som att vi ger dem makt genom att erkänna kläders betydelse. Tröjan han själv bär just i dag är 18 år gammal och jackan är fem år. Om plagg betyder något för oss så leder det ju till att vi vårdar och behåller dem. Inte byter ut dem mot något nytt som industrin skulle gynnas mer av.
När jag ber Philip om lite klädråd för oss vanliga kontorsjobbare, så att vi åtminstone inte bränner några karriärmöjligheter på grund av våra klädval, så kommer han med två handfasta tips:
Att klä sig är en social handling och en grundregel är att vara hel, ren och byta kläder dagligen. Då kan folk ha överseende med att du kanske har en lite avvikande stil. Philip menar att det är förvånansvärt många som saknar den här baskunskapen.
Klä dig efter situationen. Klädkoder existerar och bör tas på allvar. Ibland uppenbara, som i konservativa branscher, ibland mer subtila, som i kultursektorn. Kläderna ska förstärka det du vill förmedla, inte ta fokus från det. Bara människor som uppnått och är säkra på sin makt kan experimentera och tänja på gränserna. Som när Björn Borg på 1970-talet gick på smokingmiddag i smokingjacka, t-shirt, jeans och gympaskor. Det funkar bara om man har vunnit turneringen.
Lite klokare, men inte mycket, drar jag på mig min svindyra, italienska skinnjacka som jag impulsköpte förra sommaren. En jacka som ropade mitt namn högt i butiken och lovade att förvandla mig till en bättre version av mig själv. Jag väntar fortfarande på resultatet.
Text: Anders Tempelman
Illustration: Valero Doval
