Välkommen till landet annorlunda!

2012 åkte Kinan Halal och hans fru Caroline på en semesterresa i USA. På vägen hem stannade de till i Göteborg för att hälsa på goda vänner. Det var där han befann sig när hans mamma ringde från Damaskus och berättade att både hans lägenhet och hans bil hade tagits i beslag. Kinan valde att stanna kvar i Sverige för här hade de både vänner och släktingar, om än avlägsna. 

De funderade på att flytta till USA, men valde Sverige eftersom det låg närmare Syrien. För då tänkte de att de en gång skulle flytta hem igen. Men den tanken har de nu släppt.
I dag jobbar Kinan inom HR på ­Novare Potential – ett företag som har över 10 000 nyanlända i sitt ­kandidatregister.

För HR People berättar Kinan om…

…skillnaden mellan Syrien och Sverige:

»Det mesta är annorlunda. Vädret, naturen, människorna… Jag kommer från Damaskus, huvudstaden i Syrien. Den är ganska liten till ytan men har många invånare. I Stockholm ser jag inte så mycket folk trots att jag är i en storstad. Det är inte trångt. Man upptäcker saker hela ­tiden där Sverige skiljer sig från ­andra länder jag varit i.«

…att bli av med allt:

»Jag fick höra att jag inte hade någon lägenhet kvar. Någon hade tagit sig in och lagt beslag på min lägenhet. Det fanns en risk för att om jag landade
i Syrien så skulle jag kallas in till ­militärtjänst. Området där min l­ägenhet låg hade blivit ett konflikt­område. De tog alla mina grejer. I början var det jättefrustrerande. Vi grät mycket. Det var en känslig period. Vi var inte redo. Vi kom inte hit för att bosätta oss, inte på samma sätt som många andra. Men efteråt var vi tacksamma. Andra har kommit hit efter att ha ­varit med om skrämmande upp­levelser.«

»Den HR-practise som vi hade på företaget i Syrien är lika bra – och till viss del till och med bättre än den som finns här.«

…svenska språket:

»Det låter inte som något annat jag har hört i mitt liv. Varken som spanska eller engelska. Jag hamnade nästan i chocktillstånd när jag kom hit.«

…HR i Syrien:

»Jag jobbade på ett bra, professionellt bolag i Syrien. Där hade vi ett väl fungerande HR-system och ett vasst team. Men – det var unikt för ­Syrien. Inte alla företag där jobbar på samma sätt. Den HR-practice som vi hade på företaget i Syrien är lika bra – och till viss del till och med bättre – än den som finns här. Men det sticker ut i Syrien. För mig var det samma utmaningar, samma metoder, samma agenda. Alla som jobbat med HR i Syrien har inte haft samma upplevelse som jag.«

…jobbet på Novare Potential:

»Vi verkar inom rekrytering och bemanning, och stöttar arbetsgivare som letar efter kompetens hos nyanlända. Vi jobbar inte bara med dem som kom nyligen utan också med dem som kom för upp till tio år ­sedan. Vi hittar specialister från poolen av ­nyanlända och personer med internationell bakgrund, och presenterar dem för våra kunder. När kunden bestämmer att de vill ha den här personen så bemannar vi. Vi anställer dem på Novare och erbjuder en mentor som fungerar som ett kulturellt bollplank mellan kandidaten och vår kund. På så sätt tar man tar bort alla hinder under det ­första året.«

…kulturkrockar:

»När vi anställer en person så matchar vi hen med en mentor som jobbat inom samma område eller som har en liknande bakgrund. Kandidaten träffar mentorn varje månad, och oftare i början. Där ställer man alla frågor man har, om saker man är osäker på. ›Min chef skickar tio mejl varje dag, ska jag svara på alla?‹ ­Eller: ›Folk går och fikar hela tiden, ska jag följa med, eller?‹, och ›Det är så många möten – kan man tacka nej till ett möte?‹ Det finns en massa frågor… Det handlar inte om kompetens eller core business, utan om kulturen. De finns kulturella grejer i Sverige som inte finns i andra länder. När vi startade var jag också mentor. Jag fick en fråga från en arbetsgivare om det var lämpligt att bjuda en muslim på julfesten. De flesta vill gott. Jag har inte stött på någon som rekryterat en nyanländ som vill göra livet svårt för personen. Man vill att det ska funka.«

…kulturella missförstånd:

»En gång ringde en kandidat till mig och berättade att han hört de and­ra prata om ett tåg. Så på morgonen dagen därpå gick han på utsatt tid till stationen i den stad där han jobbade. Inga arbetskamrater var där. Han ringde mig och sa att de hade pratat om en samling. De skulle vara där när tåget går. Kandidaten ville inte säga att han inte förstod, så han sa bara ›ja, ja‹. Och gick till stationen. Men de pratade ju om lucia­tåget. Han var jättestressad. Han var ­tidig på stationen för att vara först på plats. Sedan dess säger vi att det inte finns några dumma frågor. Fråga vad som helst. Vi bedömer inte personen på det sättet.«

»Alla bolag kan vara något annat. Du får en helt annan kreativitet när du jobbar med en grupp av personer med olika bakgrund.«

…att återvända hem:

»Vi har inga planer på det längre. Vi har ändrat oss. Situationen i ­Damaskus har försämrats, vår situation här har förbättrats. Så för varje år som går kommer vi längre ifrån vårt gamla liv i Damaskus. Syrien är inte det land vi lämnade. Där finns inte samma personer. Inte samma miljöer. Vi själva har vuxit och på ett sätt har vi blivit mer ›svenskar‹. De som är kvar i Syrien är inte längre samma personer som vi växte upp med. De har levt i ett krig och i en krigskultur. Om Syrien haft fred hade landet kunnat utvecklas, inte lika snabbt som Sverige men nästan. Kvinnors rättigheter och miljöfrågor pratar ingen om nu, men det kommer om några år. I dag går det inte att prata om sådant. De har ingen el, dålig ekonomi, ont om mat. Vi är på olika planeter.«

…saknaden efter det gamla livet:

»Det jag saknar mest är ett ­riktigt bra socialt liv. Det fanns en kollegialitet där som inte finns här på samma sätt. Vi pratar jobb men inte privat, bara lite på ytan. Jag saknar mina kollegor där. Och spontaniteten! Om du är hungrig eller vill gå ut och ta en öl så kan du bara göra det. Du behöver inte planera så mycket. Det är svårt att vara spontan här. Här finns ingen bar eller kafeteria dit du kan gå och träffa grannar eller se en match och prata lite fotboll med någon i baren. Vi ­talade samma språk och hade samma ­kultur. Är man född där så har man samma koder.«

…mångfalden:

»Alla bolag kan vara något annat. Du får en helt annan kreativitet när du jobbar med en grupp med personer med olika bakgrund, desto större kunskap får du också om andra kulturer. Den kunskapen kan vara värde­­full. Det är också spännande och roligt att jobba med folk från ­andra kulturer, tycker jag. Om man jämför två arbetsgivare, en där de anställda har olika bakgrund och ett före­tag där alla har samma bakgrund. Vilket väljer man? Om jag inte är lik dem, då har jag ingen chans att avancera. Jag vet att någon av dem kommer att bli chef eller hamna i styrelsen. Tänk om en kvinna vill jobba som mekaniker i dag. Hon vill – men det är kanske inte så kul att komma till en grupp med 20 män. Det kanske är enklare om det är 5 kvinnor. Då väljer man en arbetsgivare som har mer mångfald.«

…språkkrav:

»Sverige är inte dåligt på att använda de nyanländas kompetens, men de kan bli bättre. Man behöver inte kunna svenska för att jobba som it-utvecklare. Men många vill ändå att man pratar flytande. Varför? Då ratar man många duktiga personer. De behöver inte kunna svenska för att koda, däremot för att prata med kollegor och vara sociala på jobbet.«

…integration på riktigt:

»Jobba inte bara med panikmångfald. ›Oj, vi har ju bara vita här? Vi måste ha mångfald!‹ Man måste jobba med detta hela tiden, långsiktigt. Det är något som är riktigt bra för alla, hela Sverige. Om nyanlända jobbar, då blir de skattebetalare och integrerade på riktigt.« 

Text: Tommy Jeppsson
Foto: Sandra Birgersdotter Ek