För ett och ett halvt år sedan, på världsautismdagen den 2 april, satte han sig ner och beskrev hur det är att vara autist och chef för ett större företag och hur han tycker man bör bemöta medarbetare med autism. Han lade upp texten på Linkedin – och gensvaret blev enormt.
HR People pratade med Gunnar Bark om …
… varför han skrev det där inlägget på Linkedin:
»Jag hade aldrig berättat att jag är autist utom för mina närmaste kolleger, familj och vänner. Jag kände väl att om jag kan göra det lättare för någon annan därute genom att sprida information om autism, så borde jag göra det. Jag har ju en röst i mitt nätverk, och de kanske inte nås så mycket av den här informationen. Det var nog det som gjorde att jag kände att jag ville testa att berätta om det offentligt.«
… om hur nervös han var:
»Det var ganska mycket handsvett när jag tryckte på ›send‹. För tio-femton år sedan, när sociala medier var ganska nytt, så förekom jag ganska mycket i radio och tidningar. Jag sågade andras kampanjer ganska hårt och ärligt. Då visste jag ju inte att jag var autist, så det var bara mitt ofiltrerade sätt. Men jag märkte att det ofta blev fel, det hamnade snett och jag fick rätt mycket skit från andra i branschen. Så jag var inte helt bekväm med att börja kommunicera brett igen. Men gensvaret blev helt otroligt. Tusentals reagerade, kommenterade och spred det vidare.«
… om att få en autismdiagnos i vuxen ålder:
»Jag har ju alltid känt mig annorlunda, men aldrig förstått varför. Men det började med att jag läste en text för kanske 10–15 år sedan om det som då kallades Aspergers. Det kände jag igen mig i. Men det var inte aktuellt att göra en utredning eller någonting sånt. Det tvingades fram av mitt mående för 3–4 år sedan. Jag behövde gå på djupet med vad det var med mig.«
… om hur det var att föreläsa om autism på olika arbetsplatser:
»Det är verkligen högt och lågt och alla möjliga frågor. Det kan vara någon som har en sambo som har autism och som frågar om det. Vissa ställer frågor om hur jag lyckades ta körkort och sådana saker. Någon som själv hade autism frågade ›vad är din överlevnadsstrategi?‹. Det är kanske den tyngsta frågan.«
… och vilken är din överlevnadsstrategi?
»Att försöka inte försätta mig i situationer som tar väldigt mycket energi. Jag tycker ju till exempel att det är kul att gå på AW eller fest och umgås med dem jag gillar. Men jag måste vara restriktiv med det. Jag kan inte göra det två dagar i rad till exempel. Då behöver jag återhämtningstid. Jag är aldrig på kontoret två dagar i rad. Och jag förklarar vad som gäller när jag möter nya kolleger eller i nya täta samarbeten. Att jag kan låta hård eller burdus, men att det inte är någonting mot dig. Tvärtom är det en brist hos mig.«
… om hur man som chef bör bemöta medarbetare som är autister:
»Det är ett spektrum och alla har olika behov. Så prata igenom med den personen om vad som funkar bäst för honom eller henne. Vissa har behov av att kunna stänga ute ljud eller ljus, så låt dem ha lurar eller solglasögon till exempel. Det kan vara ganska små saker, men som gör stor skillnad.«
… om vilken tillgång autister kan vara på en arbetsplats:
»Vi har ju en enorm kapacitet. Som arbetsgivare får du tillgång till kanske fem personer i en. Om du hittar rätt person till rätt uppgift så kommer de bara köra järnet – och älska det.«
… om fördomarna som fortfarande finns om autism.
»Vissa tror att det går att bota. Andra säger ›men vi är ju alla lite autistiska‹… Ja, men då kan vi väl säga att alla är lite gravida också. Autism är inget man har lite eller mycket av, det är antingen eller. Jag fattar att man säger det för att avdramatisera, men det är inte schyst för ni kämpar inte som vi gör. Autism är ingen superkraft, nackdelarna överväger helt klart. Jag måste jobba med dem hela tiden. Bearbeta och hantera dem.«
Text: Kalle Dixelius
Foto: Peter Cederling